| Linné ser i
begreppet Flora ett
slags kvinnlighet, som skall älskas med
största passion.
Att hänge sig åt Floras studium blir
följaktligen en
uppgift enkom för män, något annat
finns inte i
hans tankevärld. Ett undantag
skulle dock vara Lady Anne Monson (Se vidare nedan!), som ägde
utomordentliga kunskaper i botanik. Hon var
dessutom vida mer
berest (hennes man var brigadgeneral i Ostindien!)
än Linné själv och stod i
rang hos honom
jämförbar med de främste
av lärjungarna.
Thunberg sammanträffade med den celebra Lady
Monson
på sin väg till Japan.
Med utgångspunkt
från växtriket söker Linné
behandla samtliga länkar i den ekologiska kedjan. Mineraler
och grundämnen omfattas också. Linné
är uppenbart förtjust i rara ädelstenar.
Är det skönheten i naturen som trollbinder honom?
Däremot tycks inte intresset gå utanför
vår planet, om man undantar ting som kan
hänföras till hans rent religiösa
åskådning:
Linné är
djupt troende och ber både utanför och i uppkomna
nödsituationer. På återresan
från Gotland hamnar skutan i en storm: "...vågorna
blevo rasande... Fartyget kastades emellan de brusande böljor.
Gotland försvann. Kamraterne blevo sjösjuke. Tacklen
begynte springa. Förtvivlan intog våra
hjärtan, och vi befallte vår sak i Guds
händer." När man så
småningom ser land vid Böda och kommer i hamn,
utbrister Linné: " ...vi prisade Gud, som
frälst oss utur faran." Det är inte
ovanligt att Linné gör
gudstjänstbesök. Vid några av dessa
tillfällen skall han ha haft sin hund med sig, något
som tydligen inte uppskattades av alla.
I sin gudstro
förfäktar Linne Nemesis divina, d v s ett
straff som Gud redan under jordelivet låter drabba
den som begår omoraliska handlingar. Man undrar om dessa
tankar hos honom hade fötts under praktiktiden som
läkare, då han ofta fick behandla
åtskilliga s k skamliga sjukdomar (=könssjukdomar)?
Linné skall
själv ha myntat: Deus creavit, Linnaeus disposuit
(Gud
skapade, Linné ordnade). Vad människan
själv skapat struntade Linné i stort sett
fullständigt i; det kan gälla konst, musik,
måleri eller vad som helst som tillkommit genom
mänsklig begåvning, förmåga eller
kunnande. Endast i undantagsfall ägnar Linné
mänskliga alster sitt intresse. Ett sådant undantag
är Linnés intresse för runstenar. Han
nedtecknar noggrant runorna på varje sten han ser. Men
när det gäller besök i gamla slott och
fästningar letar han mest efter lavar, svampar och mossor
på stenarna eller växter i de
närmaste omgivningarna.
Enligt Linnés egna
ord skall det vara han som vänt upp och ned på
Celsius temperaturskala. I ett brev till en fransk vän
hävdar Linné: "Det var jag som uppfann
vår termometer...". Anders Celsius ville ha
vattnets kokpunkt till noll grader och fryspunkten till hundra.
Linné ville vända på steken och man kan
ju bara konstatera utfallet så småningom. D v s
Celsius ändrade på sig och fastställde
vattnets fryspunkt till noll och dess kokpunkt till 100 grader. (C
tolkas ibland som lat. Centum=100).
Linné laborerade med
att framställa konstgjorda pärlor - genom att
införa främmande partiklar - i
sötvattenmusslor. Till en
början väckte hans
försök i detta företag
föga entusiasm.
___________________________________________________________________________________
Rötterna
till namngivning och systematik - Aristoteles
Den som kom att
påverka synen på naturvetenskaperna, från
Antiken, genom Medeltiden och ända fram till 1600-talet, var
Aristoteles. Aristoteles är förmodligen den mest
kände vetenskapsmannen genom tiderna. Han föddes 384
f Kr i Stagira vid Egeiska havets nordkust. Han var son till en rik
man, tillika läkare. Vid sjutton års ålder
kom Aristoteles till Athen, där han studerade vid Platons
akademi. Omkring 340 f Kr blir han Alexander den Stores
lärare. Alexander stöder sedan Aristoteles ekonomiskt
och skickar honom ovanliga växter och djur från sina
vida fälttåg. Aristoteles grundar en filosofisk
skola i Athen, kallad Lyceum. Aristoteles sysslade med samtliga
vetenskaper, matematik undantaget. Han var utan
jämförelse antikens lärdaste man. Av hans
170 skrifter finns dock endast 47 bevarade. Man kan skönja
drag från Aristoteles i den sedermera upprättade
hustavlan av Martin Luther, d v s människan skulle inta sin
bestämda plats i samhällssystemet. ("När
envar sin syssla sköter, går det väl evad
som möter"). Hon skulle forska och
undersöka för att komma vidare i tillvaron;
ödet styrde inte människan. Aristoteles
förespråkar patriarkatet i fråga om vem
som ska styra. I synen på universum intar han en geocentrisk
hållning: jorden är
universums medelpunkt kring vilken allt snurrar .
Aristoteles teser blev senare så starka att de fick
karaktären av en lag, som inte fick
ifrågasättas; det kunde i vissa fall
medföra döden (tala om åsikts- och
yttrandefrihet! Se
Forsskål!)
När Alexander den Store dog i Babylon 323 f. Kr, tvingades
Aristoteles fly från Athen. Han anklagades för
bristande vördnad mot gudarna. Aristoteles visste vad man
gjort med Sokrates och fruktade samma öde. Aristoteles dog
efter en magåkomma, ett år efter flykten, 62
år gammal, den 7 mars 322 f.Kr.
Bra
biografi om Aristoteles
Aristoteles
naturvetenskapliga uppfattning kan i korthet beskrivas med
följande: han indelar djuren i två huvud grupper, bloddjur
och blodlösa
djur.
| BLODDJUR
1.
Fyrfotadjur som föder levande ungar.
2.
Fåglar.
3.
Äggläggande fyrfotadjur.
4. Valdjur.
5. Fiskar.
|
BLODLÖSA
DJUR
1.
Blötdjur (d v s bläckfiskar).
2.
Mjukskaliga djur (högre kräftdjur).
3. Insekter
(insekter, spindlar, tusenfotingar, maskar).
4. Skaldjur
(sjöborrar, snäckor, musslor,
sjöpungar).
|
Aristoteles stora
misstag var att han förutsatte den röda
färgen för blodvätskan. Nu
visar sig att nästan alla djur har
blodvätska, somliga utan röd
färg och Aristoteles indelning blir felaktig.
Under antiken trodde man också att
lägre organismer och djurarter uppstod spontant ur
den livlösa materien, den fuktiga
jorden, "moder Jord", den s k uralstringsteorin.
Aristoteles stödde och omprövade inte
denna uppfattning, som numera väl endast kan
tillmätas kuriositetsvärde.
Mellan Aristoteles
och Linné
Vad hade hänt inom
botaniken och naturvetenskapen under de
två årtusenden som ligger mellan Aristoteles och
1700-talet? Här följer summarisk
uppställning:
Aristoteles
ca 350 f Kr Delar upp djuren efter blod/utan blod enligt ovan.
Theofrastus
ca 300 f Kr kände till 500 växter.
Dioskorides ca
50 e Kr grekisk
läkare och botanist
från Anatolien, fältläkare
under kejsarna Claudius och Nero. I
Dioskorides Peri hyles iatrices
(i lat övers De materia medica =
sv Om medicinskt material) beskriver han 600
medicinalväxter. Denna skrift
användes under nära 1500
år som handbok för
läkare.
Plinius d ä (omkom
i Pompeji vid Vesuvius utbrott 79 e Kr) nedtecknar antikens alla
kända botaniska uppgifter i sin Historia naturalis,
en mäktig encyklopedi bestående av 37
böcker.
Ibn al-Baitar 1200-talet,
skall vara Medeltidens störste botaniker, utgick
från Spanien, utforskade stora delar av
Mellanöstern.
Albertus Magnus 1200-talet,
gjorde en mängd botaniska anteckningar.
Patres botanici: Otto
Brunfels, Leonhard Fuchs, Hieronymus Bock.
Konrad Gesner 1500-talet,
schweizisk naurforskare, professor i Lausanne och
Zürich, utger verken Historia
animalum i fem band och Historia plantarum.Uppställde
första växtsystemet.
Mattheus Lobelius (1538-1616),
grupperade växterna efter bladform.
Andrea Cesalpino 1500-talet
italiensk botanist, professor i
Pisa, påvlig läkare, författare
till De plantis (Om
växterna) där han
grupperar växterna efter frukters och fröns
beskaffenhet.
Gaspard Bauhin 1600-talet,
schweizisk botanist, professor i Basel
i grekiska, botanik, anatomi och
medicin, klargjorde
skillnad mellan släkte och art och
skapare en binär
nomenklatur, författar Pinax theatri
botanici (ung Växtligheten, el
bladverket, i ett botaniskt skådespel)
med över 6000 växter.
A Q Rivinius 1600-talet
uppställer ett eget system för växterna.
Olof
Bromelius 1600-talet, läkare, botaniker.
Författare till Chloris Gothica s. Catalogus
Stirpium circa Gothoburg, nascentium, Sveriges allra
första provinsflora
John
Ray (1628-1705) var den förste
som i modern mening lanserade artbegreppet.
Egen växtsystematik grundad på
hjärtbladen. Utger det stora
verket Historia plantarum Nova 1-3. Ses om
en av det viktigaste föregångarna
till Linné. Ray
arbetar fortfarande med Aristoteles grundprinciper.
Joseph Pitton
de Tournefort (1656-1708), inrättar ett system
med ledning av blomkronans
form
Under 1600-talet och under
1700-talets första decennier förekommer
dessutom en rad andra namn på vetenskapsmän inom växtanatomi,
växtfysiologi och växtgeografi,
vilket vittnar stor aktivitet
inom botaniken och att mycket var i görningen inom
området vid tiden för Linnés
framträdande. För Sveriges del är Rudbeck
d ä, Rudbeck d y och Olof Celsius inte
att förglömma. Linné var naturligtvis
insatt i den snabba
utvecklingen inom botaniken och
de många rön som gjorts
före honom. Men mycket pockade fortfarande på en
lösning, en enhetlighet, ett alltomfattande system som kunde
tillämpas globalt. Linné insåg detta.
För det första måste man ha ett enhetligt
språk. Latinet var redan inom vetenskaperna
det förhärskande språket och
Linné ändrade inte på detta.
Aristoteles avhandlingar
avfattades naturligtvis på grekiska, men under
medeltiden i Europa växte sig latinet allt starkare
inte minst genom den katolska kyrkans (med
centrum i Rom) försorg. Vulgata, den latinska
bibelöversättningen från ca 400 e Kr var
viktig för prästerskapet och grekiskan kunde
naturligtvis inte
heller släppas, då de nytestamentliga
grundtexterna var avfattade på
koiné-grekiska. Den grekiska Septuaginta (De
sjuttios översättning)
vad den första
översättningen av det hebreiska
Gamla Testamentet (från ca 280 f Kr.)
Långt fram på Linnés tid
ser vi
att prästerskapet är en ledande
grupp inom naturvetenskaperna. Prästerna utgjorde
då de lärde, vilka man
behandlade med stor respekt och vilkas språkliga
förmågor till stor del formade de vetenskapliga
termerna. Läkarna hade ännu inte samma höga
status bland folk i gemen, men hade goda
förutsättningar för
forskning inom inte minst inom de botaniska
vetenskaperna, då ju en av huvuduppgifterna var att
känna till de olika medicinalväxterna och deras
verkan. Linné hade, med sin bakgrund och
skolgång beskriven ovan, ett ansenligt latinskt-grekiskt
ordförråd med sig i bagaget. Inte minst
genom de många fotnoter och
hänvisningar Linné gör, får
man intrycket av att Plinius Historia
Naturalis intar en särställning
i Linnés källmaterial och
förmodligen finns här nycklar till många av
Linnés teorier, uttryck, ordförråd och
tankegångar. Klarläggande forskning i detta
komplex efterlyses!
Det vetenskapliga
läget i början på 1700-talet
Sveriges ställning som
politisk stormakt var till ända i och med Karl XII:s
frånfälle. Man kan säga att kampen
för Sveriges del nu stod på andra områden,
inte minst det vetenskapliga. Många länder
ville ha inflytande över den pågående
utvecklingen: England, Spanien, Tyskland, Frankrike,
Holland och även Danmark. De stora vita
fläckarna på världskartan krympte och nya
hittills otillgängliga och outforskade områden
kartlades. Linnés utsändande av apostlarna
får ses som ett led i
den naturvetenskapliga kampen. Nya arter i flora och fauna - i
hundratal och tusental - kommer nu till vetenskapens
kännedom.
Hur skall ordning bringas i
detta kaos? Det var krångligt med det
redan kända.
För
Linnés del fick botaniken bli
utgångspunkten eftersom detta var det han behärskade
bäst. Linné insåg en
nödvändigheten av förenkling vid
en arts beskrivning, liksom införandet av en helt
ny indelning av växterna grundad på
växternas könsliga karaktärer.
Redan hos dr Rothman
(från Vaillants avhandling Sermo de Structura
Florum utgiven 1718) hade han inhämtat
tanken om ståndarnas och pistillernas funktioner.
Här fanns fröet (!) till läran om
sexualsystemet. När det gäller djuren baserade
han sin artbestämning på tänderna
i stället för
Ray som hade
fötterna som grundläggande element. Nu
handlar det inte bara om växter utan Linnés
verksamhetsområde utsträcks till hela
naturvetenskapen.
Linnés genombrottsår måste
sägas vara 1753 med utgåvan Species Plantarum,
där den binära nomenklaturen presenteras. Ett
gigantiskt arbete ligger nu framför vad
gäller systematik, terminologi,
nomenklatur.
Louis Gerard förutspår nu att Linné
kommer att bli större än självaste Newton.
I stället
för, som tidigare, använda långa
beskrivningar av en
art, förenklar Linné beskrivningen till endast
två
ord, (Se Gaspard Bauhin ovan!). Ett för
släktet
eller familjen och ett för den specifika arten.
Släktnamnet
skrives med stor bokstav och artnamnet med liten. Som läkare
och
lärd med prästinfluenser utnyttjar han latinet,
så
långt det nu går. Men åt
stora huvudgrupper och till och med enskilda arter, inte minst inom
entomologin, har han hämtat namn från den grekiska
mytologin. För att hedra olika personer
använder Linné dessas namn i en nybeskriven,
ännu inte med hans system namngiven art. Linnaeus
system rönte internationell acceptans och nutida nomenklatur
bygger fortfarande på hans system, med den modifieringen att
man lägger till ytterligare ett namn för att beskriva
förekommande underart och i vissa fall ett fjärde
namn för en speciell form. Den först publicerade
beskrivningen av en art är den enda vetenskapligt
gällande (en regel som dock inte alltid har
följts). Upptäckarens namn skall fogas till artnamnet
till ovedersäglig ära för forskaren i
fråga. Detta fastslogs i en prioritetsregel som skulle
omfatta hela djurriket fr o m 1 januari 1758. Intressant för
entomologin är att för t ex dagfjärilarna
indelade Linné dem efter antik hierarki i fem huvudgrupper: "Trojanske
och grekiske riddare, Heliconier, Parnassier, Danaider, Nymfer och
Plebejer". Makaonfjärilen fördes till de
grekiska riddarnas grupp. Makaon var nämligen en grekisk
soldat, hjälte i det trojanska kriget och blev
träffad av Paris pil. Makaons bror Podalirius fick bli det
vetenskapliga namnet för närmaste släktingen
på kontinenten, segelfjärilen.
Nämnde Paris, Helena, Agamemnon, Thoas, Memnon, Hector,
Priamus med flera namn från den antika mytologin fick ge namn
åt en andra riddarfjärilar, när
dessa kom i Linnaeus händer. Linné talade oftast
inte på svenska, när han behandlade insekter,
men när han gjorde det kallade han dem "yr-fän"
eller helt enkelt
"kräk". I Systema Naturae av 1735 finns 50 arter
dagfjärilar beskrivna och 125 arter flugor.
Den store
illustratören Georg Diony Ehrer (1708-1770)
ställde sina förmågor i Linnés
tjänst och var på så sätt
behjälplig att sprida Linnés arbeten - bl. a.
i Systema Naturae - över hela
världen. Ehrer hade träffat Linné
under dennes besök i Nederländerna.
Striden om den nya,
revolutionerande nomenklaturens utformning kom till viss
del att stå i kamp
med tyska botaniker (Se nedan under rubriken
Kritik!).
___________________________________________________________________________________
Varifrån
hämtade Linné sina namn?
Linné var
inte totalt nyskapande, han
sökte efter och tog vad han kunde av
gängse benämningar, var de enkla, tog han dem
rätt och slätt. Exempelvis Leo, Tigris,
Pardus, Orca, Pardalis, Catus och Lynx fanns
redan och behövde inte göras om. Men ibland
var den tidigare benämningen lång och
krånglig. Det primära målet var
då förenkling. Linné
tog vad han kunde använda, skapade ett familjenamn och ett
artnamn med den reservationen att om den tidigare benämningen
inte var tillräckligt välklingande fick den
utgå. Att han införde forskares namn i en art
hade många gjort före honom, bl a Plumier,
och han fullföljde denna tradition. När det
gäller själva språket skapade
Linné ett eget latin, det s k botaniska latinet.
Meningen ska inte i första hand
vara poetisk, utan exakt. Men även latinet
har sina synonymer och homonymer, kanske flera
än många andra språk.
Så exaktheten är
inte alltid odiskutabel,
utan måste ibland ges vida
tolkningar. Blunt hävdar att orden hos Linné ibland
"ligger mycket långt ifrån den
ursprungliga meningen". Grekiska uttryck bryter här
och där det latinska mönstret och verben fattas
för det mesta. Som en parentes
kan nämnas att det s. k.
läkarlatinet till större delen
består av grekiska
ordstammar, oftast latiniserade. Lingvisten Heller
undersökte Linnés språk och konstaterar
att Linnés arbeten ger "rika bevis på
hans vårdslöshet"..."han
arbetade, här som alltid, med stor brådska."
Varifrån kom alla de uttryck Linné
använder i sin nomenklatur? Många ord kan
härledas från den litteratur Linné hade
umgåtts med: Homeros Iliaden, Virgilius och
Ovidius skrifter m
fl. I sin systematik åberopar Linné
åberopar ofta Plinius d.
ä. (Se ovan under rubriken Mellan
Aristoteles och Linné!), viken
Linné tydligen betraktar som
en stor auktoritet
inom naturvetenskapen. Fastän under
skoltiden föga intresserad av Antiken, gick
ändå Linné tillbaka till denna och
hämtade stoff till sin namngivning av de
olika arterna. En aning motsägelsefullt kanske. Att
Linné i sin nomenklatur även omfattar "ytterst
obskyra figurer" (Blunt) bekymrar honom inte alls.
Är namnet tillräckligt välljudande, duger
det bra!
Några grundprinciper
i namngivningen som måste nämnas är,
när det gäller växter, själva
utseendet, bladen, stängeln, blommorna osv.
Också när det gäller djuren,
är det de yttre, synliga karaktärerna
som beskrivs. Fåglar och insekter får
mera färg och speciellt när det
gäller insekter kommer ofta aktuell biotop,
näringsväxt med i namnet. När det
gäller människan själv
skulle namnet få en djupare psykologisk
innebörd, Homo
sapiens, den visa, vetande och tänkande
människan.
___________________________________________________________________________________
Linnés
grundsyn
Grunden
för Linnés syn på tillvaron låg
i Gamla
Testamentets skapelseberättelse. I Systema Naturae skriver han
att: "Då inga
nya arter
finnas; då lika alltid föder lika, då den
enhetliga
likheten inom varje art är en betingelse för
sammanhandet,
är det nödvändigt att vi tillräkna
denna från
stamarten sig härledande enhet ett Allsmäktigt och
Allvist
Väsende, nämligen Gud, vars verk kallas
skapelsen...."
(Kommentar:
Gamla Testamentets hebreiska grundtext har två ord
för skapa.
1)
verbet bara = skapa ur intet.
2)asah
= skapa från redan existerande materia.
Det
första alternativet är förbehållet
Gud)
Från
ett tal hållet 1743 må citeras:
"Att
Gud skapat ett enda människopar; en man och en kvinna, tro vi
på grund av den gudomliga uppenbarelsen. Att dessa blev satta
i
Edens lustgård, och att Adam där givit namn
åt de
särskilda, av Gud till honom framförda djurslagen,
försäkrar den gudaingivne författaren
Moses."
För
att
Adam skulle kunna ge namn åt alla djuren, antog
Linné att
vid detta tillfälle endast en liten del av jordytan
låg
ovanför vatten,
"...annars
skulle det vara svårt, ja omöjligt, för
Adam att anträffa alla särskilda djurarter."
Landhöjningen,
antog han, har sedan skett efterhand och djuren har då
spridit sig runt jorden.
I
sin
Curiositas Naturalis ser han människans största
uppgift vara
densamma som den var en gång i Edens lustgård,
nämligen att "liksom
i den allrafullkomligaste naturaliesamling betrakta Skaparens
verk."
Fritänkeriet,
som blomstrade på 1700-talet, avfärdar
Linné som dårskap.
Jfr
citatet nedan och jämför med Ps 14:1a där
Linnés förebild kung David utbrister: "Dårarna
säga i sina hjärtan: 'Det finnes ingen Gud'".
___________________________________________________________________________________
Bryderier
Vid
ett och annat tillfälle påträffade
Linné mutationer i växtriket.
Så med en
förekomst i mälarregionen av arten gulsporre, som
vanligen
har fyra ståndare och en pistill. Enstaka plantor av
växten
fanns här med fem ståndare och en pistill och
dessutom en
helt sluten blomma som effektivt förhindrar pollinering.
Linné kallade monsterblomman för pelosia.
Man har
sökt mutationen på växtplatsen
efteråt men inte
funnit den. Mutationen kunde inte föras vidare utan var en
"dead
end" för densamma. Men blomman orsakade mycket huvudbry och
grubblerier för Linné som funderade en hel del
över
dess tillkomst.
___________________________________________________________________________________
Kritik
Det var många av
dåtidens vetenskapsmän som reagerade på
Linnés tankar och slutsatser. Somliga menade att
Linnés kunskaper i exempelvis zoologi var ytterst
begränsade. Att han var en stor botanist medförde
inte automatiskt att han var expert på naturens alla
områden. Linné erkänner
någon gång själv att han har sin
överman på enskilda områden. Så
var t ex Artedi honom vida överlägsen inom ichtylogin
(se
Peter Artedi!).
Mycket av kritiken gick ut på att han inte lyssnade
tillräckligt på sina föregångare.
Han ansågs dessutom alltför enväldig.
Tyska vetenskapsmän
hade
synpunkter på Linnés botanik. Professorn
i botanik i Leipzig Christian Gottlieb Ludwig använde
sig av en nomenklatur utarbetad av August Quirinius
Rivinus. Rivinius system baserades på kronbladens
respektive bladens form. Denna klassificering
ställdes mot Linnés egen men fick
ge sig i kraftmätningen.
Den svåraste kritiken
fick
tviveslsutan Linné av tysken Johann Georg Siegesbeck som
angrep hans
system från en rent religiös aspekt. 1737 mer eller
mindre
anklagade han Linné för biologiskt snusk. Tjugo
ståndare och en pistill, dvs tjugo män och en
kvinna,
så fick det helt enkelt inte gå till.
Linné tog
så illa vid sig att han var färdig att ge upp 1738.
Men
1741 vänder det i och med att Linné får
en stark
plattform genom medicinprofessuren i Uppsala. Han får nu
också starkt stöd från Holland och Amerika
genom
Cadwallader Colden.
Vad gäller
djurriket utvecklades kritiken på följande
sätt:
Schweizaren Albert von Haller, ett geni, orakel och dåtida
auktoritet inom många vetenskapliga områden
ansåg att Linné "har betraktat sig som en
andre Adam och har givit namn åt alla djuren i enlighet med
deras särskiljande drag utan att någonsin
fästa sig vid sina föregångare."
Många rynkade på ögonbrynen
när Linné
placerade människan (Homo
sapiens) som ett djur bland aporna. Den gemensamma
familjen kallade han primater,
d v s herredjur. För att skilja
på apa och människa
införde Linné begreppet bimana
= tvåhänt (människa)
och quadrumana = fyrhänt (apa).
(Från folkskolans födelse år 1842
och långt fram in på 1860-talet följde
man i undervisningen Linné troget och
disciplarna skulle lära sig att skilja på
dessa tvåhänta och fyrhänta kreatur. Alfred
Brehm skriver om Linnés primatfamilj
att den "ingalunda var något lyckligt grepp".
Den fyrhänta teorin avlivar Brehm snabbt och tycker
det är mycket illa att man fortfarande (det
måste gälla 1860-talet?) kan läsa
om den i svenska skolböcker.
Primatbegreppet kan få stå kvar av praktiska
skäl, menar han, men det innebär
inte att det skulle finnas någon speciell
ordning i gruppen. Brehm gör
sedan följande slutsats: "Även
om människan genom sin kroppsbyggnad har sin
plats i djurriket,
faller dock kunskapen om
människan och det
mänskliga utanför
zoologiens råmärken."(Få
människor under 1800-talet torde vara
mer insatt i jordens djurliv än Alfred Brehm; bredden
och djupet i hans kunskap var enorm. Dessutom hade han
även konfronterats med
Darwins teorier och redogör noggrant för
dessa i ingressen till första bandet. Min anm.)
Människoarten
enligt Linné finns på denna sida
___________________________________________________________________________________
Linné och
den senare utvecklingen i synen på människan
Att de senare rasbiologerna
/rashygienisterna har mycket att hämta hos
Linné står tämligen klart.
Steget till professor Ernst Haeckel
(1834-1919) är
inte långt. (Haeckel anammade Darwins teorier
från 1859 och utvecklade dem i sitt s
k rasstamträd i
början på 1900-talet. Här
kunde man finna högre resp. lägre
utvecklande människor. I topp stod indogermaner och japaner (!).
(Passade hitler senare
som hand i handske i teorierna om "das Übermensch",
övermänniskan.
Att de sämre sorterna helt sonika
försvann, tillhörde
sålunda helt naturens
egen ordning. Min anm. Se även denna sida!)
Någon teori om en
kamp i tillvaron till förmån för
den starkare, den högre utvecklade, kan inte skönjas
hos Linné. Det skulle dröja ännu hundra
år innan någon dylik teori lanserades.
Men man kan med fog
påstå att Linné - naturligtvis
omedvetet - slår en bro från de antika
temperamentsivrarna till rasbiologerna under 1800- och
1900-talen.
Greken Galenos (levde under
andra århundradet e Kr) hade ju indelat människans
temperament med hjälp av olika kroppsvätskor,
i fyra grupper på följande sätt:
1) Sangviniker,
blodet i sig självt dominerar, man blir
uppsluppen och glad.
2) Koleriker,
gul (från själva gallan kommande)
galla dominerar och ger ett häftigt temperament.
3) Melankoliker,
svart galla (från mjälten) dominerar,
resulterande i påtaglig tungsinthet.
4) Flegmatiker,
orsakas av slem (från hjärnan) och framkallar
tröghet.
Hur hade afrikanen
fått sin svarta hudfärg? Den gängse
förklaringen på Linnés tid till
detta förhållande var
att det berodde på den svarta gallans
dominans. Vi kan se hur Galenos system
fortfarande behärskade dåtidens
tankevärld. Linné funderade mycket på om
en vit skulle bli svart efter en tids vistelse i Afrika, eller om en
svart efter en tid skulle bli vit hos oss. Det fanns
emellertid afrikaner i Europa som vistats här
lång tid utan att blekna. Linné fortsatte att
fundera över dessa omständigheter.
Riktigt osäker blir
Linné då han funderar på var i
sitt system han ska placera änglarna (!).
Vad djurriket i övrigt
beträffar framför Linné några
för oss svårbegripliga
föreställningar, som t ex när han
hävdade att svalorna hos oss övervintrade
på sjöbottnarna. Det är emellertid helt
felaktigt att Linné skulle varit upphovsman till myten. I
Norden är det med största säkerhet
humanisten, etnologen, folkloristen, historikern och den katolske
ärkebiskopen Olaus Magnus (1490 - 1557),
som först lanserat uppfattningen som sedermera blev en
allmän villfarelse, nämligen den att svalorna skulle
dväljas i den lerhaltiga dyn på sjöarnas
bottnar. I Magnus verk "Historia om de Nordiska Folken"
av år 1555 låter han sin uppfattning bli
allmängods. Linné å sin sida hade inte
tillräckligt på fötterna för att
vederlägga påståendet utan det fick leva
vidare under hans tid oemotsagt. Det finns bevis för att
även linnélärjungarna omfattat den
gängse uppfattningen om svalornas övervintring.
Men redan 1757 hade
Linné publicerat Migrationes
Avium
(Om fåglarnas flyttning). Han kände till
flyttfåglars
stråk över Medelhavet och han lade grunden
till den
omfattande svenska flyttfågelforskning som sedermera tog fart
Om den mikrobiologiska
världen - bakterier, virus etc - hade Linné
naturligtvis ingen kunskap - han var ett barn av sin tid, med alla de
begränsningar detta innebar.
En genombrott för
Linnés system inträdde när den franske
kungen Ludvig XV förordade att den nya linneanska
taxonomin skulle införas i Frankrike. Alla gillade det inte
men måste nu inrätta sig i ledet. Vad
som händer sedan i Europa, följer
i stort sett den s k dominoteorins lagar.
___________________________________________________________________________________
Människan
Linné
Linnékännaren
T M Fries gör ett
porträtt av människan Linné enligt
följande:
"Linné var
till växten mediocre stor, snarare låg än
hög, hwarken mager eller fet, med tämmeligen
musculeuse artus (lemmar) och stora ådror alltifrån
barnaåhren, hufvudet stort, bakhufvudet upphöjdt med
en transversell nedtryckning längs lambda-sömmen.
Pannan medelmåttigt hög, på
ålderdomen rynkad. Håret hwarken rakt eller
krusigt, i barnaåren hvitt, sedan brunt och vid tinningarna
rödlätt, slutligen grånande.
Ögonbrynen bruna. Ansiktsfärgen blek. Ögonen
bruna, mycket skarpa, lifliga, glädtiga; synen
förträfflig, äfven beträffande
minsta föremål. Näsan rak. En liten
vårta på högra näsvingen och en
annan (något större) på högra
kinden. Tänderna dåliga, maskfrätta genom
svår tandvärk från ungdomen intill 50:e
året; alldeles tandlös före det 60:e. Intet
öra för musik. Kroppsvikten 1834 91/2 Lpd koppar
eller Stockholmsvigt. Gången var mycket lätt, snabb
och liflig."
Om Linnés
uppträdande, sinnelag och karaktär: "Han
var häftig till vrede, till glädje, till sorg. Hans
lynne war gladt, hans gång var lätt, hans sinne
uppriktigt, försonligt, ej fallet för trätor
eller strider. Han lemnade anfall mot sig och sina skrifter obeswarade.
Han bewisade dem som mest förolämpat honom, den den
bland naturforskare högt ansedda äran, att uppkalla
wäxter efter deras namn. Han war ärelysten, han war
fåfäng, ja äfwen mer än hwad af en
så utmärkt man skulle wäntat, men icke
högmodig: fåfäng som ett barn, ej som en
qwinna."
Han "war ej luxurieux,
men lefde som andra måtteligt." Alla
hushållsbestyr lämnades över till makan
för att han skulle kunna ägna sig helt åt
naturens alster. Han beskrevs varken som rik eller fattig, men var
rädd för att hamna i skuld. Han "sof om
vintern från 9 till 7, men om sommaren från 10 till
3."
"Hans dräkt
var alltid enkel och bestod i hvardagslag af en kort jacka,
hvarjämte under de senare åren hufvudet vanligtvis
betäcktes af en kalott, men vid högtidliga
tillfällen af en riklockig peruk."
Spirituosa intogs av
Linné nästan inte alls eller med mycket stor
måttlighet. Däremot var han en inbiten
rökare och skriver i ett brev 1772 till vännen
Bäck: "Tobak har jag rökat mycket och
kanske för mycket: och jag har ifrån den tiden
indragit staten i denna punct. Jag war fordom
föranlåten att bruka tobak, för min
tandwärk, som jag haft från moderlifwet." Linné
skyller alltså rökningen på sin
dåliga tandstatus, mot vilken det vid denna tid annars bara
fanns ett effektivt medel: utdragning! (hos smeden?).
Linné hade, som
tidigare vidrörts, goda språkkunskaper i
antikens latin och var bekant med den grekiska
litteraturen, främst Homeros Iliaden.
Franskan vill han
gärna ha översatt.
Installationstalet till medicinprofessuren i Uppsala den 27 oktober
1741 hölls i sedvanlig ordning på latin. En lucka i
språkkunskaperna fanns i t ex engelska, ett språk
han inte behärskade alls. För att inte villa bort sig
i Londons vimmel vid ett besök år 1736 hade han en
adresslapp i fickan om var han bodde, för
att visa upp för någon, om det skulle
behövas. Med sina bekantskaper i
England och på kontinenten
korresponderade han på latin.
Linné talade endast två språk flytande -
svenska och latin! Ändå
nådde hans budskap så
långt. Muntligen på kontinenten
konverserade Linné på latin.
Detta hade naturligtvis sina begränsningar.
Han kunde internationellt bara umgås
med de s k lärde. Det talade
latinet i sig självt
låter olika, beroende på vilken fonetisk
bakgrund man hade.
En engelsmans latinska uttal
lät inte likadant som när
det kom från en svensk
etc. Den skriftliga kommunikationen beredde
färre svårigheter, om alls några.
Många av Linnés lärjungar
var stora språkgenier. Forsskål
lärde sig snabbt arabiska dialekter och Thunberg
klarade av att lära sig japanska trots att det var
förbjudet att ens gå i land. (Se Forsskål
och Thunberg!)
Linné var helt
intagen och betagen av naturens mysterier och underverk. Han lyckades
överföra denna inställning till sina
apostlar och studenter. Linné står för,
trots återkommande depressioner, en positivt, smittande och
glädjefullt levnadssätt. Det berättas att
hans utflykter i Uppsalas omgivningar formade sig rent av till
små fester och det berättas att när
exkursionståget upplöstes på
kvällen, ekade leveropen framför professorsbostaden: "Vivat
scientia! Vivat Linnaeus!" (Leve vetenskapen! Leve
Linné!)
Forskningsresor
inom
Sverige till Lappland 1732, Dalarna 1743, Öland 1741 (genomfar
vid de öländska och gotländska
resorna landskapen Östergötland och
Småland; gör även här viktiga
observationer), Gotland 1741, Västergötland 1746 och
Skåne1749. Resorna
dokumenteras väl och publiceras. Resorna
var inte Linnés eget påfund, han
var utsänd av de styrande - d v s
Riksens Ständer - i landet. Tanken var
att Linné förhoppningsvis skulle
finna källor till
en förbättring av statsekonomin.
Växter, som kunde användas i
hantverket skulle dokumenteras, liksom mineraler och ev nya
medicinalväxter. Det är
inte känt att Linné protesterade mot
upplägget och intentionen med resorna. Man
har också föreställt sig att
Linné och hans sällskap under resorna drog fram i
sakta mak, men man färdades mestadels i högt
tempo och inte helt utan stress.
Adlad
av
Gustav III 1757 från Carolus Linnaeus till Carl/Carolus von
Linné. En nederländsk botanist
uppkallade den i djupa skogarna förekommande linnean, Linnea
borealis (borealis = från Norden kommande), efter
Linné. Ett slags upphöjelse och bevis på
aktning. Linné låter linnean ingå i sitt
vapen. Han gör en egen skiss
till vapnet, men skissen refuseras av
riksheraldikerna, som gör en egen utformning.
Linné var uppenbarligen ingen stor tecknare.
Linnés
lärjungar
eller
s k apostlar skickas ut i
världen. Se denna
länk! Flera av Linnés lärjungar avlider
och Linné tar budskapen om detta hårt. Kanske
finner man här en orsak till de
återkommande depressionstillstånd och det
tungsinne som ibland drabbade Linné.
Linnés
Hammarby
Linné
bosätter sig utanför Uppsala varifrån hans
gigantiska arbete ledes. Under en följd av
år får han när njuta frukterna av sitt
verk. Han får så mycket
hedersbetygelser från olika håll, att han
tycker det börjar bli tjatigt och han blir rent av
trött på dem. Umgänget med hustrun kan
knappast kallas förtroligt. Hon är ju
förvisad till köksregionerna. Linné var
också emot döttrarnas högre skolning, de
skulle sköta hushållsgöromål,
intet mer. Skolning var enkom för män, skolade
kvinnor liknade mest "modedockor".
Förtroligt umgicks Linne i stället med
vännen Abraham Bäck. Ofta skrev de brev till varandra
eller träffades på tu man hand. När
damlaget gått till sängs på
kvällen, tar sig Bäck och Linné ett
pipstopp, varunder långa och ingående diskussioner
utspinner sig. Linnékännaren Blunt anser att :"
Varje man som är gift med en Linnaea
(Linnés hustru) borde finna en herr Bäck". Att
det fanns problem i äktenskapet är tydligt.
Linné drömmer ibland om en engelsk dam, Lady Ann
Monson; tillskriver denna brev, med det är ovisst om han
får några svar, eller ens om korrespondensen kom
igång.
Det
politiska läget
Något
måste sägas om vad som utspelade sig
på den politiska scenen. Drottning Lovisa Ulrika tyckte att
hennes make var alltför maktlös. Hon tvingade honom
att vägra underteckna de dokument som förelades
honom. Ministrarna svarade då med att införa kungens
namnstämpel. Lovisa Ulrika trodde att armén skulle
stödja kungahuset, men hennes kupp misslyckades och
avslöjades. Många huvuden rullade, men vare sig
Bäck eller Linné drabbades. De var inte politiskt
engagerade, men Linné stod ju kungahuset nära och
kunde vara i farozonen. Egentligen var han hatt, men
tycktes ligga lågt i politiken. Adolf Fredrik fick sitta kvar
som kung, men fick finna sig i att hans makt blev ytterligare
beskuren. Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika fick väl
förhoppningsvis mer tid ägna sig åt sina
samlingar efter det politiska debaclet.
Linnés
sista år
Linnés
sista år blir dystra. Ganska tidigt hade han drabbats av gikt
med åtföljande värk. Som medicin
använde han smultron, som lindrade. Vintertid blev det
då följaktligen värre, då inga
smultron fanns att tillgå. 1776 förvärras
hälsotillståndet och Linné vill nu dra
sig tillbaka. Han lider av dessutom av sömnlöshet och
drabbas 1773 av "hjärtkramp" (kärlkramp?).
Senare under året tillstöter svår ischias "från
höften till knät" och värken vill
inte ge med sig. Med uppbådande av alla sina krafter infinner
han sig ändå i den kommission som skall revidera den
nya bibelöversättningen. I Stockholm bodde han
då hos vännen Bäck som får
höra av Linné att resan till Stockholm tog mer must
ur honom än
den strapatsrika lapplandsresan.1774 drabbades
Linné - mitt under en föreläsning - av en
hjärnblödning, som gjorde honom till hälften
förlamad. "Mina tänder är borta och
jag kan knappast tala" svarar Linné på
en omöjlig reseinvit. Vintern 1776-1777 drabbas
Linne av en ny hjärnblödning -
åderlåtningarna var uppenbarligen
verkningslösa - och han beskrivs nu som "mer
död än levande", kunde inte känna
igen vare sig blommor eller växter, inte ens sina egna
böcker. Sommaren 1777 kvicknade han till något ute
på Hammarby, kunde till och med ta ett stopp i sin pipa.
Kanske kunde han klara en vinter till? Men, nej. Den 30 december
drabbas han av en hjärtattack dör kl 6
på morgonen den 10 januari 1778. Om sin begravning hade han
föranstaltat följande:
"Lägg
mig i kistan orakad, otwättad, okläd, omsvept med ett
lakan, sluta straxt kistan, så att ingen får se min
uselhet; Lätt ringa i storklåckan, men ej i de andra
äller Bondkyrkan äller Hospitalet. men wähl
uti Danmarks kyrkia; lätt giöra tacksäjelse
både i storkyrkian och Danmark till Gud, som gifwit mig
så många åhr och all
wälsignelse; Lätt mine landsmän
bära mig till grafwen och gif dem en liten medaillie af dem,
som äro präglade med min bild; Tractera ingen
för min begrafning och tag ej emot condolence." (Danmark
är här inte kungariket Danmark, utan ett
samhälle med kyrka utanför Uppsala)
Gustaf
III var mycket fäst vid Linné, inte minst genom
personlig vänskap." Linnés
frånfälle ansåg han som en
riks-händelse, hwilken han sjelf berättade
för Sveriges ständer och genom en medalj
förevigade i dess häfder" (ur
Läsning för Folket, ett populärt
allmänbildningsverk från 1800-talets
förra hälft).
Linnés
familj
Sonen
Carl (1741-1783), (Se också Carl von
Linné d y !) ,
som barn och ende son ett glädjeämne för
Linné, blir med tiden en vidlyftig herre och slutligen ett
sorgebarn för Linné. Undervisas tidigt av
linnelärjungarna Rolander, Löfling och Falck. Men
kunskaperna går uppenbarligen inte in;
han var mer intresserad av kjoltyg än av blommor.
Upphöjdes trots detta till skyarna och promoverades till
hedersdoktor i Uppsala 1765. Linné utser 1763 sonen Carl
till sin efterträdare men uppehöll
ändå själv tjänsten - på
konung Gustaf III:s egen begäran - till år 1776,
då sjukdom gjorde det omöjligt för honom
att fortsätta. 1776 får alltså
sonen Carl officiellt faderns tjänst, men
får bara en demonstrators lön, varvid han snart blir
skuldsatt. Carl har uppenbart dåliga kunskaper i och intresse
för botanik - trots två professurer, i
medicin och botanik (!) - och förmår inte
på långt när ta upp faderns fallna mantel.
Detta förhållande väcker stark och
berättigad kritik från olika håll. Carl
missgynnas också i Linnés eget testamente och blir
på grund av detta osams med sin moder. Trots en
mångfald eskapader med det motsatta könet
förblir Carl ogift. Han dör, bara några
år över de fyrtio, efter hemkomsten av en resa i
Europa 1 nov 1783, fem år efter Linnés eget
frånfälle. Ett tämligen tragiskt
levnadsöde är till ända.
Carl, född
1741, var äldst i syskonskaran.
Dottern Lisa Stina föds 1743 och 1744 ännu en dotter
som dör vid späd ålder. 1749 föds
tredje dottern, Lovisa och 1751 den fjärde, Sara Kristina.
1754 föds sonen Johannes, vilken dock dör 1757. Samma
år föds sista barnet, flickan
Sophia.
Linnés
samlingar
Efter
Linnés död uppstod en uppslitande strid om hans
kvarlåtenskap, inte minst inom hans egen familj.
En
bidragande orsak till familjestriden var det dokument och testamente
från 2 mars 1776 som hade följande lydelse:
"Rop
ur grafwen till min kiära Hustru.
1.
Herbarier 2:ne främst i Museo, mitt största arbete i
tiden. - Lätt intet Rotter äller Mahl
förderfwa. Lätt intet naturkunnige snilla en enda
ört. Se sielf stadigt och grant, om de wisas.
Owärderlige i sig sielfwe, med tiden mer och mer begierlige.
Äro de största werlden någonsin sedt.
Sälg dem intet under 1000 Ducater specie. Min Sohn
bör intet hafwa dem, som aldrig däruti hulpit mig och
hafwer intet hafdt lust för Botaniquen, men wänt, om
någon måg blifwer, som är Botanicus.
2.
Snäckskåpet wärderas i dett minsta till
12000 dlr.
3.
Insect-skåpen kunna ej bewaras längre för
mahl.
4.
Stenskåpet; där uti finnes åtskilligt
betydande.
5.
Biblioteket mitt emot Museo med alla mina wärk. Priset
är minst 3000 dlr. Kiöper ingen det, så
skiänk det till Upsala Biblioteque. Men mitt Biblioteque i
Upsala bör min Sohn få i afrächning.
Carl Linné"
Trots
att sonen Carl var misskrediterad var det han som slogs för
Linnés efterlämnade arv: naturaliesamlingarna och
böckerna. Han lyckades förhandla sig fram till en
lösning där han lämnade ifrån sig
sin del av Hubbyegendomen - en liten gård Linne hade
fått som gåva av Universitetet - mot
Linnés kvarlåtenskap och en större summa
pengar. Han avvisade alla skambud som kom från England och
tog sig själv an att restaurera samlingarna, vilka nu
flyttades från Hammarby till Uppsala. Inte minst
insektssamlingarna var i behov av akut behandling då
Linné ju redan året innan konstaterat att
samlingarna var angripna av "mahl". En inte
förut uppvisad arbetsiver drabbar för en kort tid
Carl, som vid tiden för sänggåendet nu
tvingas konstatera att han är "trött som en
arbetskarl". Linnés fru Sara Elisabeth och dottern
ansöker om och beviljas pension av kungen.
Carls
restaureringsarbete får ett abrupt slut när han
plötsligt avlider i en hjärnblödning 1783.
Alltsammans övergår nu i moderns och systerns
händer. Den gamle Banks dyker nu upp och förmedlar
ett bud från en viss ung engelsk naturalist vid namn James
Edward Smith. Smith bjöd ettusen guineas för
samlingarna obesett; han ville bara ha en inventarielista på
innehållet. Flera andra spekulanter hörde av sig, bl
a kejsarinnan Katarina II. Gustaf III befann sig i Italien, och innan
han hann hem var affären med Smith avslutad. På
briggen Appearance fördes de linneanska
skatterna i säkerhet i England. När saken blev
känd i akademiska kretsar blev indignationen stor. Sverige
hade lidit en enorm nationalförlust.
Den
som blev gladare var Smith i England. När han packade upp de
stora lådorna, visade sig innehållet
överträffa hans vildaste
förväntningar:
Han
fann 19 000 blad med pressade växter, 3 200 insekter, 1 500
snäckor, 700-800 bitar av korall, 2 500 mineralprover, 2 500
böcker, Linnés hela korrespondens
bestående av 3 000 brev plus en stor mängd
handskrivna manuskript av Linné själv, hans son och
andra samtida berömda vetenskapsmän.
Smith
grundade Linnésällskapet i London 1788.
Intentionen inriktade sig främst inom sällskapet att
främja "Storbritanniens och Irlands
nationalhistoria" och skiljer sig från det Svenska
Linnésällskapet som mera värnar om
Linnés traditioner. Smiths änka såg till
att mineralsamlingarna och de zoologiska samlingarna skingrades. Hon
fick för dessa delar långt mer än vad
hennes make betalat för hela Linnésamlingen.
Under
Andra världskriget flyttades de kvarvarande
Linnéföremålen temporärt ut
från London till Bedfordshire på den engelska
landsbygden.
(Under
Linnés tid blev det inte minst inom adeln och den
högre societén populärt att
införskaffa samlingar av olika slag. Tessin samlade bl a
konstföremål, tavlor av berömda
konstnärer. Kung Adolf Fredrik började redan som ung
samla på naturalier, och när han kom till makten och
allteftersom de ekonomiska möjligheterna blev större,
inhandlade han en ansenlig mängd föremål:
djur, fåglar, insekter etc, så att samlingen
ansågs bland de största i sitt slag vid denna tid ..."et
makalöst präktigt Cabinet af allehanda Djur i Spiritu
vini förvarade, en oändelig myckenhet af upstoppade
Foglar, en otrolig mängd Insecter på
nålar, och Conchylier i lådor". Drottning
Lovisa Ulrika skulle inte vara sämre. Hon vurmade stort
för t ex snäckor och fjärilar. Kungaparets
samlingar förvarades i till en början på
slotten i Ulriksdal och Drottningholm. Till att klassificera och
bestämma materialet inkallades en viss von Linné.
Drottning Lovisa Ulrika uttalar sig i positiva ordalag om
Linnés närvaro på slotten:
"...en mycket stor konnässör och doktor, en mycket
skarpsinnig man, även om han inte ser ut att vara det. Han
måste varje kväll promenera med kungen, och inte en
dag går utan att han lyckas göra oss alla
på gott humör". Drottningens samling med
Linnés egenhändiga anteckningar finns numera
förvarade i Uppsala. (I november 2006 fick jag den
stora förmånen att bese en del av denna samling.)
Så
här skrev Linné sitt namn
___________________________________________________________________________________
Mitt
inne i Linnés texter finns detta utrop:
![[Image]](stultus1.jpg)
Citatet
är från PS. 92:6-7 i Gamla Testamentet.
![[Image]](stultus2.jpg)
.
Linné har modifierat orden från Vulgata i PS.
91:6-7
(Vulgata
är den första bibelöversättningen
till latin omkr 400 e Kr, Bibelns
versindelning gjordes senare på 1200-talet.
Min anm.)
___________________________________________________________________________________
6.
Quam magnificata sunt opera tua, Domine !
nimis
profundæ factæ sunt cogitationes tuæ.
7.
Vir insipiens non cognoscet, et stultus non
intelliget hæc.
___________________________________________________________________________________
1917
års sv översättning av PS. 92:6-7 lyder:
6.
Huru stora äro icke dina verk, o Herre! Ja,
övermåttan djupa äro dina tankar.
7.
En oförnuftig man besinnar det ej, och en dåre
förstår icke sådant.
___________________________________________________________________________________
Några
litterära verk av Linné:
Se
även denna utmärkta länk på
nätet
l
Systema
Naturae
1735
(Systema
Naturae utkom sedan i 16 upplagor,
den
växte från 11 till över 3000 sidor)
Fundamenta
botanica 1736
Biblioteca
botanica 1736
Genera
plantarum 1736
Hortus
cliffortianus 1737
Critica
botanica 1737
Flora
lapponica 1737
Classes
plantarum 1738
Öländska
resa och Gotländska resa 1745
De Necessitate Peregrinationum Intra
Patriam 1741
Flora
Suecica 1745
Fauna
Suecica 1746
Vestgöta
resa 1747
Flora
ceylonica 1747
Hortus
Upsaliensis 1748
|
Curiositas
Naturalis 1748.
Materia
medica 1749
Oeconomia
Naturae 1749
Philosophis
botanica 1751
Skånska
Resa 1751
Noxa
Insectorum 1752
Cui
Bono 1753
Instructo
Musei Rerum Naturalium 1753
Migrationes
Avium 1757
Instructio
Peregrinatoris 1759
Generatio
Ambigena 1759
Species
plantarum
1753, 1762-1763
Fundamenta
Ornithologica 1765
Usus
Historiae Naturalis in Vita Communi 1766
Clavis
medicinae 1766
Mantissa
Prima 1767
Fundamenta
Entomologica 1767
Mantissa
Altera 1771
Fundamenta
Testaceologiae 1771
|
|
Försättsblad
till andra upplagan av Systema Naturae
|
Tionde
upplagan
|
|
Linnéforskaren
Johan Erik Evald
Ährling
(f 1837) utgav några av Linné otryckta arbeten:
Flora
dalecarlia (1873), Svenska arbeten i urval, I och
II samt Ungdomsskrifter, 2 serier
(1888-1889)
|
___________________________________________________________________________________
:: tillbaka
till inledning
::
|
