Karta visande färdvägarna för merparten av Linnés lärjungar, bara König fattas (Wallström:Svenska upptäckare 1982)

Den förste av "apostlarna", några år äldre än Linné själv.

Präst 1739, misslyckad som skollärare i Östhammar och Vaxholm. Var villig att lämna sin hustru och barn och fick med Linnés bistånd tjänst som skeppspräst på ostindiefararen Calmar. Destinationen var Kanton och han hade några konkreta uppdrag. Dels skulle han skaffa en tebuske eller åtminstone några tefrön, dels skulle han göra temperaturobservationer, speciellt vid ekvatorn. Dessutom skulle han åt drottning Lovisa Ulrika hemföra "lefvande guldfiskar". Resan förlöpte utan komplikationer med passadvindarnas hjälp ända fram till Sydkinesiska Sjön. Men snart vände passaden och man kunde inte nå Kanton det året, utan var tvungna att övervintra i hamn på den lilla ögruppen Pulo Condor utanför det nuvarande Vietnam. Tärnström satte igång ett ivrigt botaniserande, men plötsligt slutar hans dagbok den 10 november. Han hade insjuknat i en tropisk sjukdom och den 4 december avled han. Han begravdes på stranden tillsammans med ytterligare fyra svenskar. Tärnström var den förste av Linnés lärjungar som dog och änkan anklagade våldsamt Linné för att ha lockat ut hennes man på denna vådliga färd. Linné var nu tvungen att skaffa henne och barnen ekonomiskt bistånd. Linné uppkallade ett tropiskt växtsläkte efter Tärnström, Ternstroemia.                                                                                                                                                                                      

Naturhistoriker. Född i Törnevalla församling, Östergötland, den 3 januari 1722. Föräldrar: komministern Anders Hasselquist och Helena Maria Pontin. Student i Uppsala 1741. Studerar medicin och naturhistoria under Linné. Är hågad att åka till "det  Heliga landet", men avrådes av Linné då hans hälsa inte är så stark. Hasselqvist var emellertid mycket envis och finansieringen av expeditionen ordnades. I augusti 1749 gav han sig iväg. Samma år hade den "medicinska graden" uppnåtts. Han kommer till hamnstaden Izmir (Smyrna) i Turkiet och via en del strandhugg på några öar i Medelhavet går färden vidare till Egypten. Mötet med kulturerna i Mellanöstern innebar för honom en kulturchock, speciellt angående det kvinnliga beteendet. Kvinnorna var rädda för att visa ansiktet, men visade sådana delar av människokroppen som europeiska kvinnor aldrig lämnar bara. "De var nakna framtill från halsen till midjan" berättar Hasselkvist om kvinnorna på ön Melos, och han tyckte att Egyptens danserskor endast var till för att "reta köttsens lustar". Litet att fundera på när muslimska immigranter i Sverige nuförtiden förfasar sig över västerlandets klädsel och moral. Efter vistelsen i Egypten medför Hasselkvist en stor mängd naturalier när han kommer åter till Izmir, men han är svårt sjuk. Han avlider i byn Bodga utanför Izmir den 9 februari 1752, endast trettio år gammal. Hans överväldigande material togs i beslag för en stor skuld, men man lyckades få loss detta genom ett personligt ingripande av drottning Lovisa Ulrika. 1752 kommer samlingarna till Sverige och Linné anländer genast till Drottningholm, där materialet förvaras. Denne "hisnade vid beskådandet af så många oerhörda saker på en gång". Samlingarna skänktes senare av den svenske kungens Uppsala Universitet. Hassequists resejournaler och anteckningar sammanställdes av Linné och utgavs under titeln Iter palaestinum eller Resa till det heliga landet (1757) och blev översatt till ett flertal språk.                 

Häradsskrivareson från Gällstad vid Åsunden. Naturforskare, präst. En resa till Kina 1748-1749 och en till Indien. Torén försöker också med den berömda tebusken, men plantorna vissnar på hemvägen. En kapten vid namn Ekeberg lyckades tio år senare hemföra en levande tebuske. Även om det misslyckades med själva tebusken,  medförde Torén ett överflöd av andra växter. Torenia har Linné uppkallat efter Torén. Avliden i Näsinge, Bohuslän.                                                                                                                    

6. Pehr Löfling (1729-1756)

Född i Gästrikland och son till bokhållaren på Tollfors bruk. Linné fattar genast stort tycke för den unge Löfling och kom att betecknas som "hans mest älskade lärjunge", som en Johannes. 1743 tar Löfling studenten  i Uppsala och Linné anställer honom som lärare åt sin egen son Carl. Studerar naturhistoria under Linné från 1745. Löfling får av Linné smeknamnet "Vultur"( gam) på grund av den konstaterade skarpsyntheten när han letade efter växter. 1751 ombads Linné av Spaniens kung att skicka någon för att undersöka den spanska floran. Väl utrustad reser så Löfling till Spanien och gör vetenskapliga undersökningar under två års tid. Spanjorena ämnar vid denna tid att undersöka området mellan Orinoco och Amazonfloden i Sydamerika i det nuvarande Venezuela, och man finner "Pedro Loefling" väl lämpad för uppdraget. Man skulle även utföra försök att förädla en viss kanel som fanns i Quijos- och Macas-distrikten, en kaneltyp som ansågs förnämligare än den man påträffat på Ceylon. Löfling skulle få fyra medföljande assistenter. Men expeditionen var dåligt utrustad och ledaren för densamma, Joseph de Iturriuaga, förde deltagarna från den ena svårigheten till den andra. Man lider t o m av matbrist, hettan blir allt plågsammare och febersjukdomar grasserar. Fram till slutet av 1756 hade halva antalet expeditionsmedlemmar dött. Löflings egna feberattacker blev allt våldsammare och han avlider den 22 februari 1756 och begravs under ett apelsinträd på missionsstationen Caraní. Hans sydamerikavistelse hade då varat i två år. De naturhistoriska insamlingarna omfattade till större delen medicinalväxter och fiskar. Linné uttrycker mycket stor sorg vid budet om Löflings död och grämer sig över att en stor del av Sydamerika till följd av detta för lång tid framöver skulle förbli oupptäckt; dock sammanställer han efterlämnade anteckningar i bl a Iter Hispanicum (1758).

7. Johan Gerhard König (1728-1785)

Naturforskare. Johann Gerhard König föddes i Ungernhof i polska Livland. Blev privatelev till Linné 1757, bodde i Danmark 1759-1767, naturalist hos naboben i Arcot, Indien 1768-1773, med. dr. 1773, dansk missionsläkare i Trankebar, Indien 1773-1785, död i Jagrenatporum nära Trankebar, Indien. Den 20 dec 1771 skriver Linné till sin vän John Ellis: "Koenig har funnit en mängd nya ting i Tranquebar."

Från Königs egenhändiga anteckningar

Smålänning, född i Hälleberga. En resa - som Linné själ velat göra - till Surinam företas,  finansierad av Linné. Tyvärr insjuknar Rolander redan på utresan och lider dessutom av mental störning. Det av Linné utlovade jordiska paradiset visar sig vara ett veritabelt inferno. Rolander känner sig lurad. Fobier för vilda djur och insekter parat med ett fuktdrypande klimat gör att vistelsen efter sju månader måste avbrytas. Vid hemkomsten förvärras hans psykiska tillstånd, han blir misstänksam, börjar dricka och till slut dör han efter rastlöst flyttande, helt utblottad i Lund. Dessförinnan hade han brutit kontakten med Linné och givit sina samlingar till Linnés konkurrenter. Linné fick intet. Linné betecknade honom som "den otacksamme discipeln Rolander". 1811 utges hans efterlämnade anteckningar under titeln Diarium surinamense, quod sub itinere exotico conscripsit Daniel Rolander.                                                                                                                                                                                         

Född i Reval, Estland. Student i Åbo.  Botanik som specialitet. Får följa med ett svenskt fångstfartyg till Spetsbergen. Vistelsen blev inte långvarig,  endast tre dagar, men en noggrann journal fördes. Martin framstår som vår förste polarforskare.  Gjorde en hel del zoologiska och botaniska samlingar längs Norges västkust. Dog i Finland.                                                                                                                        

Läkare, överfältskär.

Gjorde flera resor som skeppsläkare ombord på olika svenska ostindiefartyg. Sände hem en del material, men resultatet av hans verksamhet blev tämligen magert,  inte minst på grund av att han tvingades att ständigt vara ombord på skeppet å yrkets vägnar. Från sin sista resa kom han aldrig hem, dör på ön Java.                                                                                                                                                                                         

Norrlänning. Utpräglad botaniker.

Disputerar 1766 inför Linné över avhandlingen "De usu Muscorum". .

Reser 1770 på stipendium från Stieglerska fonden till London där han erbjuds att följa med naturforskaren Henry Smeathman till Guinea i Västafrika 1773. "Afrika är väl inte värre än Lule lappmark", skriver Berlin i ett brev till Linné. Berlin är överväldigad av vad den västafrikanska naturen har att bjuda på. Han tycker sig vara som en blind som återfått synen: "Vad prakt och fägring!" Han hittar genast många nya växter, men insjuknar snart och dör redan den 12 juni ca två månader efter ankomsten. Afrika var värre än Lule lappmark!                                                                                                                                                                                          

Naturforskare, läkare. Född på Huseby bruk den 30 november 1739. Föräldrar: provinsialläkaren Johan Stensson Rothman och dennes andra hustru Anna Elisabet Rudebeck. Provinsialläkare Rothman (fadern) var en av Linnés lärare under dennes gymnasietid i Växjö. Student i Uppsala 1757, fil mag 1761 och 1763 med dr efter disputation under Linné på arbetet De raphania (Om rättikan). Arbetar på Vetenskapsakademins uppdrag 1774-1774  i Tunisien och Libyen. Akademiens understöd var dock så litet att Rothman blev alldeles utblottad. Även hans hälsa var bruten, och han avled den 4 december 1778. Hans efterlämnade dagboksanteckningar är fortfarande opublicerade, men skall finnas kvar på Vetenskapsakademien. Litterära insatser: översatte bl a Voltaire och Pope till svenska. Han var en vän av vitterhet och hade stora språkliga kunskaper.                                                                                                                                                                                          

Naturforskare, botanist, läkare. Född i Broddetorps församling, Västergötland 1732. Föräldrar: auditören vid Skaraborgs Regemente Peter Falck och Beata Vinge. Upplevde en svår barndom och nöd, vilket kastar en mörk skugga över hela Johan Peters  liv. Inskriven vid Uppsala Universitet 1751, gjorde sådana framsteg i bl a naturalhistoria, att han uppmärksammades av Linné, som gjorde honom till lärare åt sin son Carl. På Linnés rekommendation antagen 1763 som föreståndare för ett naturhistoriskt kabinett i St Petersburg tillhörande kejsarinnans livmedikus, statsrådet C F Kruse. Utnämnes 1765 till botanices professor vid collegium medicum och intendent öfver kollegii apotekareträdgård i St Petersburg. 1768 påbörjades en expedition - där de kända namnen Pallas, Gmelin och Georgi ingick - som syftade till att utforska det då ännu okända Sibirien. Under drygt fem år genomkorsades sydöstra Ryssland och delar av Sibirien. Mängder av material sändes till St Peterburg men också hem till Linné. På hemvägen blev Falck svårt deprimerad och sjuk. I Kazan i det nuvarande Tatarien fick Falck "ett anfall af sin gamla mjältsjuka" och "afhände sig lifvet med ett pistolskott d 21 mars 1773." Hans forskningsresultat utgavs senare postumt i tre band Beyträge zur topographischen Kenntnis des Russischen Reichs (1785-1786).                                                                                                                                                                                           

15. Adam Afzelius (1750-1837)

Naturforskare. Släkten härstammar från bonden Afze Larsson i Broddetorp, Hälunda socken. Adam Afzelius föddes i Larfs prästgård i Västergötland den 7 oktober 1750. Föräldrar var prosten och kyrkoherden Arvid Afzelius och Katarina Brisman. Studerade i Uppsala 1768-1776 och blev 1777 docent i österländska språk. Påverkades av Linné och drogs med stort intresse in i naturvetenskapen. Anställdes som botanices demonstrator och företog mellan åren 1789 och 1791 en resa till England och Skottland. Senare på 1790-talet flera forskningsresor till Afrika. 1791 kommer Afzelius till Sierra Leone med en grupp kolonisatörer utsända av Sierra Leone-sällskapet. Liksom många i sällskapet insjuknade han men sände ändå hem en mängd botaniskt material. 1793 måste han åka tillbaka till London av hälsoskäl men var snart tillbaka igen och kunde återuppta forskningarna. Den 20 september 1794 inne bar en katastrof, då man bombarderas från havet av en fransk flotteskader. Afzelius hus, köksträdgård och inte minst samlingarna förstördes. Han fick börja om igen. 1796 återvänder Afzelius till England medförande stora samlingar av växter, insekter och djur. 1799 är han åter på svensk jord. Under sin bortavaro hade han upphöjts till medicine doktor 1797. Uppehåller mer eller mindre den botaniska professuren och utnämns 1812 till e o professor i materia medica. Har författat en mängd uppsatser och avhandlingar bland vilka märks Egenhändiga Anteckningar af Carl Linnaeus om sig sjelf . Har planer på ett verk om Flora och Fauna i Sierra Leone, men de fullföljs inte. Hans omfattande naturhistoriska och etnografiska samlingar skänktes, resp såldes till Uppsala akademi. Afzelius avlider i Uppsala den 30 januari 1837. Han var gift med Anna Sofia Dassau.

Solander på frimärke 2001

Kyrkoherdeson från Piteå. Föräldrarna: prosten och kyrkoherden Carl Solander och Magdalena Bogstadius. Den unge Daniel blev student i Uppsala 1750. Solander blev något av en favoritlärjunge hos Linné. Linné ombads av J Ellis och P Collinson att skicka en duktig student till England. Valet föll på Solander, som blev välvilligt mottagen av lord Northington. Solander hade förälskat sig i Linnés dotter Lisa-Stina och Linné hoppades få Solander till svärson. Korrespondensen mellan Linné och Solander är till en början intensiv och varm; Solander brukar fråga hur det står till med Lisa-Stina. Han gör från England en kort sjöresa till Kanarieöarna och återvänder därefter till London. Linné vill ha hem honom igen, men därav blev intet, utan han förordnas i England till biblioteksamanuens vid British Museum och inväljes till ledamot av Vetenskapssocieteten i London. Hedersdoktor i Oxford 1771. Deltar i sjöresor med Cook i Stilla Havet varvid han hade ett fruktbart samarbete med aristokraten Joseph  Banks som står för resan. Tillsammans med Banks samlar man in 30.000 växter, representerande 3.607 olika arter varav 110 växtsläkten och 1.400 arter var helt nya för vetenskapen. Solander blir mer berömd utomlands än i Sverige. Han har kommit att betraktas som Stilla Havs-botanikens fader. Byster av honom finns i Auckland och i Sydney. Ett ståtligt monument över honom restes i Botany Bay, Australien 1914. 1772 utnämnes Solander till ledamot av den Svenska Vetenskapliga akademien och samma år reser han tillsammans med Banks till Hebriderna och Island. Dör i London den 12 mars 1782, endast 49 år gammal. Solander blir en av Linnés största besvikelser i stark konkurrens med Rolander nämnd ovan. Först hade han ett stort hopp om att få honom ingift i familjen, som rann ut i sanden. Sedan hoppas Linné på en stor mängd material från de vidlyftiga resorna i Stilla Havet. Dessa förhoppningar grusas också och till slut upphör även brevkontakten mellan Solander (i de sista breven frågade han inte efter dottern!)och Linné. England och Banks kom i stället att få njuta av frukterna av Solanders verksamhet. Teorier finns om att Linné själv skulle vara far till Solander. Kyrkoherdehemmet i Piteå hade gästats av Linné under dennes lappländska resa år 1732 - vilken Linné företog alldeles ensam, utan sällskap! - och året därpå föddes gossen Daniel. Linné tar den unge Solander till sig i Uppsala och ryktena går snart i svang. Officiellt förnekar Linné frenetiskt faderskapet - ett erkännande skulle vara fatalt och förödande - men misstanken fanns och den har, under senare tids forskning bl a i England, snarare styrkts. (Daniel fick som andranamn Carl, vilket även det för tankarna i olika riktningar!) Ögruppen Solander Islands ligger söder on Nya Zeeland. Linné uppkallade ett växtsläkte, Solandra, efter Solander. Bland Solanders skrifter kan nämnas Elementa botanica (1756) Uppmärksammad med svensk-australisk frimärksutgåva 2001.

     

17. Carl Peter Thunberg (1743-1828) Thunbergs resor genom Japan (Wallström: Svenska upptäckare 1982) Naturforskare och läkare. Botanist. Entomolog. Född den 11 november 1743 i Jönköping. Fadern bokhållare och gift med Margareta Starkman. Student i Uppsala 1761. Med kand 1769 och med lic 1770 och får utlandsstipendium. Studerar medicin i Paris 1771. Träffar där några berömda holländska botanister som imponeras av Thunbergs kunskaper i ämnet. Han föreslås därför en resa i de holländska domänerna ute i världen. En resa skulle företas via Sydafrika till Japan och syftet skulle vara att för några blomsterälskande holländares räkning insamla växter och frön. Den 30 december 1771 stävar skeppet Schoonzigt ut med Kapstaden som mål. Befälhavaren är svensk, en viss Rondecrantz från Kalmar. På resorna med de holländska fartygen skulle Thunberg tjänstgöra som läkare. Resan till Kapstaden blev ytterligt dramatisk, 113 besättningsmedlemmar dog, två hoppade frivilligt överbord och kocken förgiftade svårt 20 man, sedan han använt blyvitt i pannkakssmeten i stället för mjöl. De övriga skeppens dödsfall uppgick för Hoenkoop 158 och för De jonge Samuel 103. Den 16 april 1772 kommer Thunberg till Kapstaden. Ekonomiskt hade han det ganska knapert och för att kunna företa sig några längre exkursioner var Thunberg tvungen att låna pengar av vänner och bekanta. Thunberg rapporterar en svår sjöolycka som krävde 149 människors liv den 1 juni 1773 förorsakad av myndigheternas slarv. Två somrar gör nu Thunberg expeditioner med Kapstaden som utgångspunkt. Första sommaren 1772-1773 färdas Thunberg österut till gränsen för den holländska besittningen, Gamtoosfloden. Andra sommaren går i samma riktning men ännu längre upp till Söndagsfloden, några mil öster om det nuvarande Port Elisabeth. Efter varje resa skickas en mängd naturalier - växter, djur, insekter - till bl a Holland och Sverige. Dessutom studerar och dokumenterar människors och djurs liv in i minsta detalj. Thunberg (överst) och Sparrman på svenska frimärken 1973  Vildsvin, vävarefåglar, babianer, strutsar, ja även hottentotternas säregna beteenden var föremål för hans iakttagelser. Motsättningar mellan urbefolkning och holländare skildras också och man får veta hur en slav, som mördat sin vite husbonde, avrättades genom rådbråkning. Den 2 mars 1775 lämnar Thunberg Sydafrika, med Japan i sikte,  på skeppet Loo, där han hade en uppgift som biträdande skeppsläkare. Man anländer till Java den 18 maj. Att det skulle bli problem att ta sig in i Japan var Thunberg medveten om.  Japan var vid denna tidpunkt i stort sett helt stängt för utlänningar. Jesuitisk mission hade orsakat våldsamma oroligheter och fått till följd att alla katoliker - spanjorer och portugiser - var helt portförbjudna. Engelsmännen hade andra intresseområden, varför holländarna i stort sett fick monopol på handeln med Japan. Detta var den verklighet Thunberg hade att konfronteras med. Den 20 juni 1775 lämnar Thunberg Java med två skepp, Stavenisse, på vilket han själv är ombord samt Bleijenburg. På Sydkinesiska sjön råkar man ut för en orkan, Bleijenburgs master knäcks, skrovet skadas och skeppet tar in vatten. Man tvingas in i nödhamn i Macao men Stavenisse fortsätter sin färd till Nagasaki, där man ankrar upp den 13 augusti. Nu visade det sig att japanerna var ytterligt  misstänksamma på grund av holländska sjömäns tidigare dåliga uppförande. Thunberg fick uppbringa all sin förmåga och list för att komma i land. Stundom levde skeppsbesättningen som fångar på sitt eget skepp. Man hade tillåtelse att vistas på ön man ankrat upp vid, Dejima, men inte mera. Nu var alla råd dyra för att Thunberg skulle få något uträttat. Japanska var det förbjudet för utlänningar att lära sig. Besättningen i övrigt ägnade sig åt "dryckjom" och "något sällskap" d v s man kunde beställa från land en kvinna med tillhörande uppasserska, som vanligtvis stannade några dagar eller så långt som beställaren önskade. Var inte beställningen till fyllest kunde man få "ombyten". Omtvistade lapska satyrider från Thunbergs svenska samling Men detta var ingenting för Thunberg. Han lät för det första påskina att han var holländare, talade holländska flytande sedan Sydafrika-tiden. Därpå utnyttjades japanernas vidskepelse för att få ekonomiska resurser för att kunna uträtta något. Han avyttrade ett tidigare inköpt "enhörningshorn" d v s en narvalstand,  som han till "japoneserna" sålde för dyra pengar. Med dylika ting trodde sig japanerna "förlänga livstiden, styrka livskrafterna, underhjälpa minnet och bota alla krämpor", allt enligt Thunberg. Nu kunde Thunberg både finansiera sina japanska exkursioner och betala sina tidigare fordringsägare. Inte minst de tolkar han skaffade var honom behjälpliga i att införskaffa material, vilket allt tillsammans skulle utmynna i Flora japonica (1784). Kom hem 1779 och fick efterträda 1784 Linné på dennes professur i Uppsala. Thunberg har sedermera betraktats som "Japans Linné". Vad gäller entomologin har den tyske läkaren och naturhistorikern Franz von Siebold (1796-1866) uppkallat en  japansk fjäril Papilio memnon thunbergi Siebold efter Thunberg. Thunberg dog på Tunaberg den 8 augusti 1828. Gifte sig 1784 med Brita Charlotta Ruda. Bland övriga skrifter märks Flora capensis (1807-1813), Resa uti Europa, Africa, Asia, förrättad åren 1770-79, i fyra delar, översatt till tyska, engelska och franska.

Naturforskare, läkare. Född i Uppland den 27 februari 1748. Föräldrar: prosten och kyrkoherden Erik Sparrman och Brita Högbom. Vid studierna i Uppsala kommer Sparrman i kontakt med Linné, vars naturvetenskapliga föreläsningar starkt påverkade honom. Linné såg en stor och säregen begåvning i Sparrman. Redan vid 17 årsålder får han medfölja ett fartyg till Ostindien som skeppsläkare.Kom hem till Sverige 1767 och inskrevs året därpå som elev vid kirurgiska societen. Undergick 1769 det teoretiska förhöret. 1772 erbjuder Ostindiska Kompaniet Sparrman en fri resa. Han accepterar och färden går från Götegorg till Kap. Den 16 april 1772 möttes Thunberg och Sparrman i Kapstaden, sedan Sparrman anlänt fyra dagar tidigare. De blev mäkta förvånade att träffa varandra här, gjorde därpå några givande exkursioner tillsammans. Dock visade det sig att man hade svårt att samarbeta, man kunde inte ens enas om rapporteringen hem, varför man snart gick skilda vägar. Sparrman stannade sju månader i Sydafrika varpå han avseglade med Cook.

Färderna med Cook blev så omfattande att man beräknar att expeditionen tillryggalade 60 000 engelska sjömil innan man åter var i Kapstaden 1775. Thunberg hade blivit kvar i Kapstaden till 1775 och reste sedan till Japan i mars samma år; han återvände till Sverige 1779. (Jfr de biografiska notiserna under Thunberg!)

1781 hade Sparrman blivit utnämnd till histor. natural. professor och förordnades 1790 till acessor i Collegium medicum.

En resa till Senegal företogs 1787. Avsikten var att grunda en svensk koloni - på kung Gustaf III:s befallning - som skulle skilja sig från kolonialmakternas behandling av den inhemska befolkningen såsom ett led i kampen mot den förhärskande slaveriet, vilket Sverige som nation motsatte sig. Någon koloni blev det emellertid inte, men resan fick det goda med sig att Sparrman kallades som vittne i rättegångar i London, där hans vittnesmål kom att stärka rörelsen mot slaveriet. Det rent naturhistoriska utbytet av besöket i Senegal blev tämligen magert.

Sparrman avlider i Stockholm den 8 augusti 1820. En mängd skrifter har lämnat hans hand, t ex : Resa till Goda Hoppsudden, södra polkretsen och omkring jordklotet, samt omkring Hottentott- och Kafferlandet åren 1772-86, (2:a delen 1783-1818). Somliga skrifter hade illustrationer.

Växtsläktet Sparrmannia har uppkallats efter Sparrman.

(Wallström:Svenska upptäckare 1982)

19. Johan Gustaf Wahlbom (1724-1808)

Naturforskare, läkare. Föddes den 7 januari 1724 i Svennevad, Nerike. Föräldrar: bruksägaren Johan Wahlbom och Anna Margareta f Ryning. Wahlbom inskrevs som student i Uppsala 1744 och blev något av en favoritlärjunge hos Linné. Promoverades till medicine doktor 1751 och utsågs därpå av Collegium medicum till innehavare av professuren i anatomi och medicin i Stockholm. Reste till Berlin för ytterligare anatomiska studier. Kallelsen till provinsialläkare i Kalmar blev så stark att han avsade sig sin professur, antog uppgiften och flyttade till Kalmar. Eftersom han tillhörde kretsen av de mest förtrogna linnélärjungarna förväntades att han skulle företa någon upptäcktsresa till något främmande land, men härav blev intet. Han blev Kalmar trogen och hans verksamhet här som läkare blev ytterligt framgångsrik. 1794 avslutade han sin karriär och erhöll titel och värdighet av kgl förste lifmedicus. Erhöll under sin levnad en rad olika hedersbetygelser och blev bl a jubeldoktor i Uppsala 1804. Avled i Kalmar den 25 januari 1808. Linné hedrade Wahlbom genom att uppkalla en fjäril efter hans namn, Tortrix wahlbomii och Thunberg å sin sida kallade en av sina nyupptäckta blommor  för Wahlbomia indica. Wahlbom var sedan 1757 gift med Elisabet Kristina Björnstjerna, biskopsdotter från Kalmar.

20. Peter Jonas Bergius (1730-1790)

Naturforskare, läkare. Född på Erikstad i Hvittaryds socken i Småland den 6 juli 1730. Vid sexton års ålder inskriven som student i Lund. Promoverad till med dr i Uppsala 1754. Bosätter sig i Stockholm. Utnämnd till hist. nat. et pharmae. professor 1761. Assessor i colleg. medic.1766. En mycket anlitad läkare. Forskade om smittosjukdomarnas orsak och spridning. Hade mycket ovanliga botaniska kunskaper och räknas till linnélärjungarna fastän några längre resor inte tycks ha företagits. Genom testamente skänkte han Vetenskapsakademien bl a sin dyrbara örtsamling. En undervisningsanstalt för trädgårdsskötsel inrättades på hans malmgård vid Karlbergsallén belägna, känd under namnet "Bergianska trädgården". Introducerade rabarbern i Sverige. Senare i slutet på 1800-talet såldes egendomen och Haga-Frescati vid Brunnsviken inhandlades för intäkterna vid försäljningen. Ett antal skrifter har lämnat Bergius hand, några medicinska och andra med trädgårdsskötsel som tema. Linné uppkallade ett par växter efter Bergius. Peter Jonas avled i Stockholm den 10 juli 1790, ogift.

21. Lars Montin (1723-1785)

Föddes i prästfamilj i Lundby utanför Göteborg.  Studerade först i Lund men kommer så småningom till Uppsala och börjar läsa medicin. Gör en resa till det svenska fjällområdet 1749. 1750 promoverad till medicine doktor. Nu verkar Montin några år som läkare i göteborgsregionen, senare Halland.

På 1700-talen inrättades provinsialläkartjänsterna. Läkarnas uppgift var också att hålla reda på olika medicinalväxter. Många läkare blev med tiden goda botaniker.

Verkar som ett slags pseudo-Linné, på hemmaplan, med ett vitt kontaktnät utåt. Så vitt jag kan se höll sig Montins resandeverksamhet inom Sveriges gränser.

Montin började ett samarbete med Pehr Osbeck vad gäller inventeringen av växterna i Halland. Intensiv kommunikation med Löfling, Thunberg och Sparrman. Understödde inte minst Thunberg ekonomiskt och klassificerade en del av dennes och andra linnélärjungars material. Thunberg å sin sida hedrade Montin genom att uppkalla en afrikansk växtfamilj efter honom, Montinia.

Avlider ogift i Halmstad.

22. Peter Hernquist (1726-1808)

Veterinär, naturalhistoriker. Den svenska veterinärmedicinens fader. Född i Skrelunda by, Skara socken i Västergötland den 8 maj 1726. Föräldrar: rusthållaren Gunnar Jonsson och Kristina Andersdotter. Student i Uppsala 1750. Hernquist uppvisade sådana kunskaper i naturalhistoria att det imponerade på Linné till den grad att han fick i uppdrag att korrekturläsa hans disputationer, varvid det ofta kunde hända att Hernquist rättade Linnés felaktigt anförda citat. Hernquist erhöll den filosofiska graden i Greifswald 1763 och utsändes därpå tillsammans med ett par kamrater på statens bekostnad för att studera veterinärkunskap i Lyon vid Bourgelats veterinärinstitut. Anslaget drogs in av Rikets ständer 1765, varvid Hernquists kamrater reste hem med ofullbordade studier, endast Hernquist själv stannade kvar försörjande sig själv genom undervisning i naturalhistoria. På så sätt kunde studierna framgångsrikt fullföljas. Hemkommen till Sverige 1769 började Hernquist verka för en svensk veterinärskola. Med mycket knappa anslag startade han på hemmanet i Brogården vid Skara 1776 ett hästlasarett, apotek, laboratorium etc. Genom att skjuta till egna medel fick han äntligen till stånd en veterinäranstalt. Han var själv primus motor i undervisningen ända till sin död den 18 december 1808. Var sedan 1781 gift med Helena Maria Skarin.

Introduktion  

1. Carl(Carolus) von Linné 

2. Linnés lärjungar  

3. Några svenska entomologer och andra naturforskare från 1600-, 1700-, 1800- och tidigt 1900-tal 

4. Några utländska entomologer och naturforskare från 1500- 1600- 1700- 1800 och 1900-talen